De 3 första månaderna Mellis stod här hade jag väldigt mycket mål jag ville uppnå med henne. Vi skulle kunna rida i halsring, lära henne ligg, hon skulle kunna gå lös på prommenader, vi skulle kunna leka löst osv. Och som ni hör så är det inget hon "lär" sig över natten. Jag tänkte väldigt mycket att ifall andra kunde lära sin häst ligg efter andra veckan så kunde vi med det. Eller ifall nån annan kunde rida sin häst i halsring även fast det var en unghäst så klart kunde vi med det. Men under den tiden såg jag bara det vi skulle sträva efter, det jag ville lära henne och sånt jag ville vi skulle kunna göra. Men det var snarare hon som skulle lära mig ett och annat. Eftersom det inte blev som jag ville så var jag väldigt lättirreterad på Mellis. Jag såg bara de negativa sakerna med träningen och henne. Att hon inte gjorde som jag tänkte och jag var nästan lite ledsen att hon inte var min typ av "drömhäst", för sin drömhäst vill man ju ska vara sin första häst.  Men när vi började med Parelli på riktigt så försvann alla dem tankarna. Jag började acceptera att hon inte alltid ville det jag ville, gjorde som jag ville att hon skulle göra och alla dem målen försvann. 

 

Jag brukar ofta tänka när vi är ute och rider på hur den perfekta drömhästen är. Men får ofta avbryta mig själv och tänka att Mellis är ju min drömhäst, jag älskar alla hennes sidor, både de bra och de mindre bra. Jag älskar hennes personlighet, allt! Men nu, åter till texten där uppe, vad tror ni? Att man omvandlar sin häst till den man vill ha eller att man bara lär sig acceptera den? Själv tror jag lite både och. I mitt och Mellis fall var det mer att jag var tvungen att förändras för att vi skulle kunna bli varandras perfekta partner. 

 

/Emma